Det finns många som säger att språket är en del av ens identitet, och jag är beredd att hålla med dom. Första intrycket säger många hänger på utseendet, men är det bara det?
Efter ett tag sen tror jag inte det spelar så stor roll, men i början är det nog en stor sak hur någon i din omgivning talar. Inte bara på dialekten utan också hur den utrycker sig.
Det är väl lite som med kvinnor och män, många skulle nog döma i början om en tjej var i ett killgäng eller tvärt om. Men efter tids nog så spelar det inte så stor roll och man ser människa på personligheten istället.
Många har forskat på om kvinnor och män är olika och de har hittat vissa skillnader. Dock skulle nog många säga att det är stor skillnad mellan män och kvinnor, men är det egentligen så uppenbart? Med vissa undantag tror jag faktiskt det finns viss skillnad, dock tror jag inte den är så stor. Många tänker nog tillbaka när kvinnorna skulle vara ordentliga och männen(i ung ålder) skulle vara stökiga (eller det var i alla fall mer tillåtet). Ofta kan det vara så att man tar det för givet, och faktiskt inte kollar på hur det egentligen är.
I samhället hör man ofta ”Kvinnorna blir orättvist behandlade”, men är det verkligen så synd om dom? Visst kvinnor och män blir orättvist behandlade ibland, men det kan ju också vara på andra hållet, att kvinnor behandlar män orättvist. Män förväntar man sig ska våga mycket mer, de ska vara stora, starka och klara av att ta hand om ett företag tex. Det kan ju bli en hel del press på det sättet med.
På kvinnor är det istället mer att de måste vara smarta, lugna, vackra och inte dra till sig uppmärksamheten så mycket.
Med detta vill jag komma att det finns mycket förutfattade meningar, men att de inte alltid stämmer in. Man kan inte dra alla över en kant, nu har det ju kommit ”hen” istället för att säga han eller hon så folk ska få bilda sig sin egen uppfattning. Det kanske kan vara en bra idé ibland, men om jag ska vara ärlig så är jag inte så mycket för det. Istället tycker jag att man ska vara stolt för vem man är, vad man gillar att läsa och sånt. För det bör ju mest förkomma i böcker i och med att men ofta ser om det är en kvinna eller man i verkligheten.
Tillexempel på kroppsspråket, det är något alla använder sig av. Det som inte många tänker på är att det säger mer än 50% om dig. Man kanske märker snabbt på någon om den är sur eller glad, men den brukar inte behöva uttala sig om det. Vid fina tillfällen brukar man ju säga att man ska sträcka på ryggen och upp med hakan, då uppfattar andra dig nog som att du har klass, självsäker och vet vad du gör. För om du skulle gå och kolla ner i marken och inte hålla upp kroppen, ner med axlarna så kommer nog folk inte ha lika stor respekt för dig. Det är ju såklart upp till en själv, men alla gester du gör som folk kommer att se, de kommer du ju också ta dig för. Ett ställe som man kan se det på extra tydligt är på en teater, eller bara på en film. De säger oftast inte rakt ut hur de känner sig, men du ser ju direkt om personen är glad eller ledsen. Varför? Jo, för den är medveten om sitt kroppsspråk, har kollat på hur folk gör när de verkligen är tex. ledsen, då kan de bara göra likadant. För oftast så är ju inte folk ledsna just när de ska spela in eller spela upp en scen.
Med sin kropp kan man ju också styra lite över andra. De som använder sig av härskartekniker har ju antagligen ett annat kroppsspråk än de som dom härskar över. Fast de använder ju andra saker också, som att snacka skit bakom ryggen på de lägre, man trycker alltså ner andra för att ligga på toppen själv. Om du inte gör som de säger är du inte längre viktigt och då försöker du istället få andra att tycka illa om dig.
Det finns hur många härskartekniker som helst och vissa är svårare att se än andra. Man kan ge en ”komplimang” för att få den att hämta något till en. Men för att använda sig av det måsta man nog ha en viss status från början, snyggt utseende, stark personlighet eller något som sticker ut på ett till synes bra sätt. Jag har själv blivit utsatt för detta i ett flertal år när jag var lite yngre. En var boss, och henne skulle alla följa. Hon hade tre stycken som följde efter henne hela tiden och gjorde precis vad hon bad oss att göra. Detta höll på i drygt 4 år. Men under de åren var vi aldrig alla fyra, utan alltid tre. En utav oss tre var alltid utanför, fick inte vara med och vi var taskiga mot den. Det hjälpte inte att säga förlåt till henne, fast än man inte gjort något, man var hennes vän när det passade henne. Jag tror egentligen inte hon behövde använda sig så mycket av det de tre sista åren kanske, för så visste hon ju redan att vi lydde vad hon sa, och vi visste att när den som varit utanför kom in, då var det nästa persons tur att åka ut. Därför var vi ju också emot den som var utanför, för vi ville ju inte vara där själv. Men hon som ledde vår grupp kunde alltid komma och säga, ”Ne, jag är inte så sur på henne längre”, och sen blev de vänner igen. Vi accepterade vad hon gjorde och på så sätt byggde vi ju upp vem hon var. Hon kunde bokstavligt talat komma och slå ner en och nästa dag skulle allt vara okej för alla.
Vi var så blinda för allt hon gjorde, för när man väl var med henne så var livet superroligt. Det slutade med att att två i vår grupp bytte skola, en av de var hon som var högst uppsatt. Konstigt nog tror jag ändå att jag saknar henne, jag vet inte om det är en del av härskartekniken som gör det, men jag tror knappast det. För den som utför härskarteknikerna behöver inte alltid vara en dålig person, bara hamnat fel och kan behöva lite hjälp med att komma på rätt väg igen.
Min slutsats är att språket är nästan hela du, hur du är, hur du känner och vad du uttrycker. Enligt mig är språket nästan hela din identitet. Jag tror dock inte allt i ditt språk är lika viktigt och vissa saker kan uppfattas fel och inte i närheten av vad den som försöker förmedla det vill. Men det är hur du kommunicerar med andra, alltså en superviktig sak att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar