Oväntat

Efter ett års jagande kom jag äntligen ifatt z03.

Det visade sig att hon hade hållit sig gömd i huvudstaden, något som gjorde mig helt förkrossad. Jag menar z03 som alltid älskat de djupa skogarna och de vindpinade klipporna. Inte undra på att hon hade blivit tvungen att ge sig av när sjukdomen fick fäste i hennes hjärna. Smittade flyr alltid från sådant de tidigare älskat.

Ändå skakade jag på huvudet när jag fick veta var hon fanns. Den gamla z03 skulle aldrig ha satt sin fot i huvudstaden. Men nu satt jag här och tömde min tionde kopp kaffe på den gamla färjeterminalens söndervittrande parkeringsplats, beväpnad endast med mitt förstånd och en ryggsäck full med gamla minnen. I kaffets svarta spegel kunde jag se den grå himlen darra i takt med mina hjärtslag. Hon sitter framför mig och pillar bort lite smuts som kommit in under hennes nagel, något hon inte hade brytt sig om ett år tillbaka. Beslutsamt reser hon sig upp och börjar gå ner för den lilla innergatan, tillbaka till hennes jobb i en liten klädbutik. Jag försöker ropa efter henne men det enda jag får till svar är hennes ryggtavla som blir mindre och mindre ju längre bort hon går. Flåsande och med långa snabba steg kommer jag ifatt precis utanför butiken och lägger min hand på hennes axel, men hon rycker bara på den och går in. Hon gör det väldigt klart att hon inte vill ha mig här, det gör ont men jag vet samtidigt att det är sjukdomen som talar och att hon har det svårt. Inne är det många kunder så det är svårt att prata med z03, men i farten försöker jag berätta att hon är tvungen att förstå att detta inte är som hon brukade leva.

Jag köper en elfte kopp kaffe och två chip så jag sen kan koppla ihop våra tankar, på så sätt kan jag förklara och visa henne vem hon verkligen är Jag sätter mig utanför affären och väntar på att hon ska sluta för dagen. Efter några timmar utav att kolla på främmande människor märker jag knappt att hon går förbi i folkmassan, men hon ser mig och hennes steg blir allt snabbare ju närmre jag kom, men i de klackarna hon har på sig kommer jag ifatt direkt. Efter ett tiotal meter får jag henne att stanna och se på mig. Jag visar att jag har två chip så jag kan förklara utan några lögner vad hennes sjukdom, Oditor, gör mot henne. 

Den byter plats så att allt hon tidigare avskytt, tycker hon numera om och tvärtom. Vi var bästa kompisar innan när hon bodde i vår lilla by men nu när hon flyttat till huvudstaden och skaffat ett jobb har  jag inte fått höra något från henne och inte ens var hon var. Innan brukade vi vara ute i skogen jaga, hoppa från de höga klipporna ner i havet och bara leva. Men nu handlar allt bara om hur hon ser ut och att inget får vara det minsta smutsigt, istället för att plocka ett äpple från trädet och äta skulle det putsas, skallas och sen bli delat sex stycken lika stora bitar. Men nu när hon ser hur hon hade haft det tidigare lyser det i ögonen på henne. Leende tar jag ut chippet igen och tittar frågande på henne. 

”Funkade det?”

Hon kollar in i mina ögon, men gnistan är borta. 

Processen tar mycket längre tid än jag tänkt och jag börjar tappa tålamodet efter att flera veckor har passerat men jag vet samtidigt att det går åt rätt håll. Hon har börjat acceptera mig men vi gör fortfarande de saker hon väljer efter förändringen. Men med tiden går det framåt. Vi är ute och cyklar i solen när en liten hund kommer utspringande på vägen, z03 måste väja och tappar balansen. Hon slår i huvudet men reser sig igen, men ser nu föraktfullt på mig. Skit också… 

Sjukdomen började ta över igen. Precis som att börja om från ruta ett igen och nu måste jag ha en ny metod i och med att den föregående uppenbarligen inte funkade riktigt som planerat. Min idé är att ta med henne ut i skogen, visa de fysiska ansträngningarna som hon alltid tidigare törstat efter. 

På lördag ska hela jaktgruppen ut i skogen och just nu är det det bästa jag har så jag sa att det skulle bli en överraskning och hon gick glatt med på det utan fler frågor. Men så som hon precis kom klädd ut från från sin lägenhet har jag bara sett folk i skyltfönstren ha på sig, svarta läderbyxor, långa spetsiga bruna skor och en stor brun pälsjacka som når henne ner över höfterna. Men jag har inte tid att bli osams med henne just nu så jag ber henne bara hoppa upp bakom mig på motorcykeln och hålla i sig. Hon pipper bakom mig när de stora statsvägarna byts ut mot slingriga små stigar och en skyllt som visade att vi lämnat Larbert och istället kommit in i Balforn.

”Känner du igen dig?” hojtar jag bak.

Hon skriker lite för högt tillbaka i mitt öra att hon sett det via chippet, men inte kommer ihåg det själv. 

Precis när de håller på att stänga vapenförrådet ser de oss och ler. 

”Så du fick henne att gå med ut på jakten? Det var något nytt!” säger en kraftig man mot oss. 

Z03 tittar förskräckt från mig till mannen för att se om vi skojar, men till sist skakar hon långsamt på huvudet fram och tillbaka.

”Inte en chans att jag tänker använda ett vapen! Är ni galna?!” 

”Du har gjort det förut, och då var du ganska duktig faktiskt.” svarar jag.

Hennes ögon skiftar från stora till bara smala springor.

”Jag kan gå med, men inget vapen.”

”Bra! Du kan ju hänga på y85 i och med att ni känner varandra bäst här. Dessutom är det bra om någon visar hur man gör och han är en mästare på att lära ut hur man siktar. Så vi ses här när solen är på väg ner eller om ni fått något byte.” 

Innan vi går får hon tillbaka hennes gamla jakt kängor men vägrar byta om till resten av ombytet. Så med henne hoppande från sten till sten för att inte nudda mossan tar vi oss allt längre in i skogen. 

Vi ser ett rådjur så jag viskar i hennes öra hur hon ska hålla i pistolen jag blev tilldelad. Hon sluter ena ögat och där står vi sida vid sida och andas in samma luft, som på gamla dagar. Hon skjuter men kraften gör att hon knuffas bak mot mig och missar målet. Jag skrattar lite lätt och ler mot henne när hon kollar upp för att få bekräftat att hon gjorde rätt. Vi går vidare ut i skogen och ser fler djur, så jag säger åt henne att ta min extra pistol och gå till andra sidan. Men när hon går runt snubblar hon på en trädrot så det börjar prassla i löven. Ett skott avfyras och innan z03 återfått balansen helt igen hör jag hennes skrik och åter falla till marken. Alla djur börjar panikslaget springa iväg från där skottet avlossats, men jag kan inte se det som dött, något som ligger kvar. På andra sidan ser jag bara ryggen av pälsen färgas röd av blod, och för första gången på år skriker jag bara rakt ut. Z03 reagerar inte och jag kastar mig över till andra sidan. Men jag ser det perfekta skottet rakt mot hjärtat, och mannen som tidigare hjälpt oss står lite längre bort med chockad min. När jag når fram till z03 vänder jag henne för att se så att hon andas, men det är redan för sent.