Huset på kullen

HUSET PÅ KULLEN
Huset är precis så stort som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället, upplagt på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat kvar. Jag fattar inte varför pappa tvunget måste flytta just hit. Tystnaden, brukar han svara. Som kompositör behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har blivit för bullrig och gapig. Pappa gör mest filmmusik. Ni har säkert sett filmerna, men kanske inte tänkt så mycket på musiken. Bra i så fall. Musiken ska inte märkas, brukar pappa säga, den är en del av filmupplevelsen, precis som fotot och kamerarörelserna. Jag gillar musik, även om jag inte är musikalisk som pappa, men en sak vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här tystnaden.


Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det så billigt.


Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.


Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.

Särskilt mig.
 
Det började redan första natten.
Jag satt i soffan och tänkte, medan pappa satt på balkongen och läste. Dörren till balkongen knarrade lite, och plötsligt smällde den igen! Han kollade in på mig genom fönstret, så jag går fram till dörren. Men den går lätt att öppna. Vi sa inte så mycket, men bestämde att vi skulle sätta upp en hasp nästa dag.
Dagen har varit lång med flytten och möblering, så vi går och lägger oss. Det nya huset känns stort och lite spöklikt, och när jag ska sova hör man inget buller från bilar på en vägen upp till huset. Allt är tyst, allt utom vinden som susar i trädtopparna. Jag var inte säker på när jag somnade, men till sist lyckas jag.
I min dröm finns det massor katter som jamar, klöser och fräser. Men efter ett tag märker jag att det inte enbart är en dröm, utan jag hör jamande och klösande på en dörr. Efter några minuter inser jag att jag kanske borde gå och kolla så ingen katt har blivit instängd i huset. Det skulle i och för sig varit konstigt för vi har inga katter och närmaste huset, ja, det är inte speciellt på nära. Jag gick darrande av nattens kyla igenom huset, men jag hörde inte var det kom ifrån.

Efter en stunds letande gick jag upp igen. Antagligen hade jag bara inbillat mig allting. Kanske en dröm, men jag hade i alla fall inte hittat någon katt. I och för sig var det väl tur, för vad skulle jag gjort om det verkligen var en katt? Jag är inte så bra med djur, och kommer nog dröja länge innan ens jag försöker att bli det. När jag kommit upp och nästan somnat hör jag det igen! Men nu är jag säker, det måste vara en katt här. Än en gång går jag ner, men nu hör jag var det kommer ifrån... Källaren!

Jag tar en kudde från soffan innan jag öppnar dörren som leder ner till källaren. När jag är i trappan går en kall kår går igenom mig, men jag fortsätter ändå ner i den allt mer kalla luften. På nästsista trappsteget snubblar jag till och faller. Jag landar på något svart och fluffigt litet bylte. Jag reser mig snabbt upp och backar några steg. Jag har lyckats uppfatta att det är en katt. Men så fort jag böjer mig ner springer den upp för trappan. Jag små springer efter. Vad gör en katt i vårt hus? Hur har den kommit hit? Jag kunde ju inte bara lämna den i huset, så jag gick efter och till slut stannade den och vände sig om. Den började fräsa åt mig, och kom närmare. Innan jag hunnit reagera var den över mig med klorna utfällda. Jag skrek till och försökte få bort den. Men jag tappade kudden, och försökte förtvivlat få bort den med händerna. Men allt blev bara suddig...

Jag ryckte till, jag satt hemma i vardagsrummet. Jag kollade mig om kring. Kaos! Nästan alla saker omkring mig låg slängda på golvet. Pappa hade nog redan kört till jobbet, och inte förrän om en vecka var flytten. Allt hade bara varit en dröm, och fajten med katten var väl orsaken till kaoset i vardagsrummet. Huset vi skulle till flytta till var stort, fint och låg mitt i stan. Jag log för mig själv, hur löjliga drömmar kunde man ha?!




SLUT!